Sverige räknas i många avseenden som ett framstående statistikland. Statistiken om det svenska samhället är i en internationell jämförelse såväl omfattande som tillförlitlig.
I bräschen går den statliga myndigheten Statistiska Centralbyrån (SCB) som sedan 1858 ansvarat för publiceringen av den svenska statistiken. Till en början var uppdraget begränsat till befolkningsstatistik. Efterhand har SCB:s ansvarsområden växt till att inbegripa i princip alla samhällssektorer. Idag formulerar SCB sin främsta uppgift som ”att förse användare och kunder med statistik för beslutsfattande, debatt och forskning”.
Gott så – ett samhälle och dess beslutsfattare är helt beroende av tillförlitliga data. Detta har inte minst blivit tydligt i samband med den pågående pandemin. Realtidsdata över sjukdoms- och dödsfall, i kombination med befintlig empiri, har till stora delar legat till grund för den svenska coronastrategin.
En problematisk roll
I SCB:s fall finns det däremot flera anledningar att fråga sig vilket ansvar och i synnerhet, vilket uppdrag myndigheten egentligen bör ha? I dagsläget är SCB:s uppdrag tvådelat. En anslagsfinansierad del – anslaget för 2020 är 584 mkr – vars mål enligt 2020 års regleringsbrev är ”att producera officiell statistik av god kvalitet för användarna”. Den andra delen av verksamheten är avgiftsfinansierad. Det innebär att SCB säljer tjänster till kunder inom offentlig och privat sektor. Intäkterna för den avgiftsfinansierade verksamheten beräknas enligt 2020 års budget uppgå till 510 mkr. Produktiviteten för den avgiftsfinansierade verksamheten ska dessutom öka med mist 3 procent årligen.
Rent konkret innebär SCB:s avgiftsfinansierade del att myndigheten konkurrerar på en marknad. Den har som mål att ta marknadsandelar från andra, i huvudsak privata statistik- och undersökningsföretag. Om statliga myndigheter överhuvudtaget bör konkurrera på fungerande marknader är möjligen en ideologisk fråga som jag här lämnar osagd. Men i just detta fall är SCB:s roll både problematisk och i förlängningen ohållbar.
Problemet är emellertid inte nytt. Henrik Jordahl konstaterar i rapporten ”Ett lagförbud för myndigheter att bedriva konkurrensutsatt näringsverksamhet” (Konkurrensverket 2010) att det är vanligt att statliga myndigheter säljer varor och tjänster på konkurrensutsatta marknader. Men också att denna näringsverksamhet i många fall bedrivs ”utan stöd i lagar, instruktioner och regleringsbrev”. Effekterna innebär inte bara att konkurrensen snedvrids. De innebär också en risk att näringsverksamheten tränger ut myndighetsutövningen. Samtidigt som privata aktörer inte vågar sig in på marknader där statliga myndigheter är verksamma. I synnerhet gäller detta på marknader där myndigheten själv beviljar tillstånd eller bedriver tillsyn.
Vad bör SCB göra?
Som företrädare för ett undersökningsföretag som likt SCB levererar statistik och undersökningar till offentlig sektor har jag vid ett flertal tillfällen stött på SCB som konkurrent i offentliga upphandlingar. I dessa fall kan anbudsgivare som konkurrerar mot SCB, samtidigt dels vara beroende av myndighetens tillstånd och dels som underleverantör för att exempelvis köpa urval från SCB:s register över totalbefolkningen (RTB).
I dagsläget är det ovanligt att SCB deltar i offentlig upphandling. Eftersom myndigheten inte längre är prismässigt konkurrenskraftig lämnar den inte anbud i upphandlingar där priset är en avgörande faktor. Problemet kvarstår ändå när svenska myndigheter har alla möjligheter att runda offentliga upphandlingar av statistik- och undersökningstjänster och istället vända sig direkt till SCB. Resultatet av detta blir sannolikt att myndigheter betalar rejäla överpriser för tjänster som specialiserade företag kan leverera både billigare och till högre kvalitet. SCB är nämligen inte en garant för hög kvalitet vilket blev smärtsamt tydligt hösten 2019 där allvarliga brister i genomförandet av Arbetskraftsundersökningarna (AKU) medförde att arbetslöshetssiffrorna behövde revideras i efterhand.
Vad bör då SCB göra? Enligt min mening och erfarenhet är SCB en välfungerande myndighet med ett mycket viktigt samhällsuppdrag. Det finns heller inget som tyder på att de konstaterade bristerna i AKU är symptom på större kvalitetsbrister. Statistik och datainsamling är en mycket komplex verksamhet där utmaningarna, bland annat vikande svarsfrekvenser i undersökningar, är stora för alla aktörer.
SCB:s uppdrag bör istället bli mer renodlat och avgränsat till att samordna statistiken snarare än att själva samla in den. Den avgiftsfinansierade verksamheten bör till stora delar upphöra. Istället för att bidra till osund konkurrens bör SCB utveckla sitt arbete med att stötta andra myndigheter och organisationer i att kravställa uppdrag och utarbeta rutiner och standarder på ett sådant sätt att man förebygger fel och främjar konkurrensen.
Edvin Boije,
Vice VD och delägare, Institutet för Kvalitetsindikatorer AB